Amira, den arga haren del 1

Efter mycket funderande har jag bestämt mig för att berätta Amiras historia, för att tillsammans med henne skapa förståelse för mer problematiska hundbeteenden. I den här följetongen kommer du få läsa om hennes majestät Amira, en wheatentik på (i skrivande stund, hon är född 2012) 8 år som önskar bli förstådd och älskad. 

Jag berättar det lika mycket för min egen skull som för din. Med förhoppning om att själv minnas för framtiden vad jag lärt mig och kommer lära mig av henne, och att ge dig en inblick i ett liv med en hund som har speciella krav på sina människor. Jag hoppas också att om du själv lever i en liknande situation kan hitta inspiration för att hjälpa dig och din hund i ert liv.

Så, utan vidare fördröjning, låt oss börja med första delen, en kortfattad presentation av Amira och hennes liv.

En ny början 

Hon kom till mig i alla hast. Jag hade tvingats ta det hemska beslutet att avliva en hund vid fem års ålder på grund av svår smärtproblematik. Jag kunde inte se mig själv stå utan hund mer än absolut nödvändigt, för jag var rädd att hålet som min tidigare hund lämnade efter sig skulle sluka mig. Så, efter samtal med min kära mor hittades en hund som behövde ett eget hem. Amira var ett år när hon kom till mig. Jag såg redan första dagen att hon hade enormt mycket motor, en stor nyfikenhet och en större integritet än någon annan hund jag någonsin mött. Hon var känslig för mina signaler, och försynt i sitt sätt. Att flytta från landet till en större stad var en enorm förändring i hennes liv och det tog en sommar av arbete för oss båda att lära känna varandra och finna hennes självförtroende och mod.

Jag är nog inte ensam om att ha drömmar när jag bjuder in en ny hund till mitt liv. I Amiras fall fanns drömmar om att få tävla i agility och verkligen satsa i den träningen. Första sommaren introducerades hon till agilityhindren och hon lärde sig snabbt. Till min förtjusning var hon kvick och smidig, och så snart självförtroende satt på plats kändes det som att vi skulle vara oövervinnerliga tillsammans! Hon var fortfarande försynt, lättskrämd och jag såg att hon kämpade i situationer med andra hundar, men i min dåvarande okunskap tänkte jag att det skulle komma på plats när vi tränat mer.

Våra första prövningar

Den allra första prövningen kom redan vår första sommar tillsammans. Vi var på resa med en vän och jag upptäckte att Amira kliade sig fasligt mycket. Det fick bli ett besök hos veterinären då vi upptäckte att hon kliat sig blodig en natt, och här började ett år av utredning för allergier. Det fastställdes tillslut att hon hade en damm- och kvalsterallergi.

Vi hade just så pass fått det under kontroll när nästa utmaning dök upp. Det började som en plötslig magsjuka, med kräkningar och diarré. Efter några dagar fick det bli en tur till veterinären. Två långa månader följde, där mitt lilla älskade liv kämpade med en mage som var i konstant uppror. Hon var skinn och ben och jag började förbereda mig för det värsta när vi äntligen fann orsaken. En livmoder som inte alls fungerade som den skulle. Magproblemen försvann i samma stund som livmodern opererades bort och jag hade fått tillbaka min Amira igen, men vi hade en lång rehabilitering framför oss.

Under alla dessa turer hade Amiras inställning till andra hundar försämrats stadigt. Att ha ont och vara sjuk gjorde att varje möte med en annan hund blev en stress, och hennes tidigare osäkerhet och rädsla för andra hundar tog en helt ny karaktär. Hon blev inte bara rädd när hon såg en annan hund, hon blev ursinnig.

Utfallsproblematiken

Jag fick bittert konstatera att även om Amira nu fick hull igen, byggde muskler och fick tillbaka orken, mådde sinnet inte bra. Rädslor och ångest som hon haft sedan första dagen, de växte och blev värre i en takt jag inte hann hantera. Snart gjorde hon fullständiga aggressiva utfall mot andra hundar på promenader och hundträningar. Efter en olycklig incident när kopplet lossnade från hennes sele och hon smet för att slåss med en annan hund, fick jag inse att hon inte borde vara lös bland andra hundar. Inte heller borde hon behöva vara uppi andra hundar där hon känner sig trängd och stressad. Vi behövde verkligen arbeta med det här för att hon ska få må bra igen, känna sig trygg och slippa vara arg.

Utbildningar och hundexperter 

Väldigt snabbt insåg jag att trots mina redan ganska gedigna kunskaper om utfallsproblematik kunde jag inte förmå Amira att komma ner i stress så fort hon anade en hund i närheten. Vi arbetade med alla slags verktyg jag hade, och när de inte räckte till började jag rådfråga andra duktiga hundtränare. Det ena ledde till det andra och jag började gå specialutbildningar för att få mer verktyg, och framförallt en större förståelse för hur Amiras rädsla och ångest fungerade. Under tiden gjorde jag allt jag kunde för henne, för att hjälpa henne att må bra och känna sig trygg. Ibland gick det framåt, ibland bakåt. Men tillslut landade vi i ett gemensamt arbete och utfallsproblematiken minskade sakta men säkert.

Den dolda smärtan 

Vi hade en tid av lugn, jag och Amira. Men så träffade jag min partner Elin, och vi bestämde oss för att flytta ihop. Nya hundar introducerades i Amiras liv då både Elin hade en hund sedan tidigare och vi valde att köpa en rysk svart terrier vid namn Varg. Vi genomförde en flytt till en ny lägenhet och började hitta en ny vardag, människor som hundar. Amira tycktes trots allt klara det hela väldigt bra. Tills en dag hon blev mer reaktiv igen, mer på sin vakt mot människor och hundar. Plötsligt en dag började utfallen komma också mot människor som dök upp för plötsligt eller för nära. Hon började morra och markera mot oss när vi rörde vid henne. Det var då vi såg hältan hon hade. Efter ett besök hos veterinären konstaterades det att hon fått en vag pålagring i ryggen som gett henne en smärta vi inte hade sett till en början. Å ena sidan var det skönt med en förklaring till hennes försämrade sinnestillstånd, å andra sidan förstod vi att vi nu stod inför ännu en stor utmaning. En så aktiv hund som Amira kan inte hållas stilla resten av livet och därför fick vi steg för steg försöka utröna vad för motion ryggen klarade av och vad vi behövde undvika. Tillslut fann vi återigen en balans i vardagen och Amira började hitta tillbaka till ett större lugn och välmående igen.

Amira, den arga haren

Idag, med Amira åtta år gammal, har jag äntligen lärt mig förstå henne och kan ge henne det hon behöver. Även min sambo och vår omgivning har fått lära sig mycket om hur Amira ska hanteras för att må så bra som möjligt.

Amira har på alla vis gjort mig till en bättre människa och en bättre hundtränare bara genom att vara sig själv.

Det här är en första introduktion till Amiras liv. I nästa del kommer jag skriva om hennes jaktinstinkter, utmaningarna som det ger och tips på hur du kan tänka kring hundar med liknande problem. Den hittar du Här!