Amira, den arga haren – en tillbakablick och en hyllning
Här på hemsidan hittar du många delar i artikelserien om vår Amira. En liten hund med stort humör som ligger till grund för många av kurser och vidareutbildningar jag gått igenom, för att kunna hjälpa henne och många andra. Idag är hon tyvärr inte med oss längre men jag känner att artikelserien ska få en avrundning, för att kunna se tillbaka på hennes liv, allt hon lärt oss och visa hur vi tänkte kring hennes liv och hälsa de där sista åren.
Vakt, Jakt och Slakt
Ibland road vi oss här hemma med tankelekar. “Om våra hundar vore musikartister, vad skulle de spela för musik?” eller “Om våra hundar gjorde en film, vad skulle det vara i för genre?” En gång lekte vi med tanke kring våra hundar som företagare och då föddes Amiras livsmotto “Vakt, Jakt och Slakt”. Det hade också varit namnet på hennes butik om hon hade varit en företagare. Det sammanfattar henne så väl. Visar tydligt vad hon värderade i livet och vad hon var kapabel till. Hon var så liten, vägde aldrig mer än 14kilo men hon hade så otroligt mycket kraft och vilja i sig. Det visar också varför hon var en utmanande hund att leva med.
Men det fanns också en sida av Amira som var mjuk, känslig, lyhörd och orolig. Det var den egentliga drivkraften bakom alla arga stora känslor hon hade. Vi som var van vid henne, som kände till varje liten rynka i ansiktet tyckte inte hon var svår att spendera tid med. Snarare tvärtom, hon var tydlig med sina behov och hur hon ville ha hjälp och så länge man kunde förstå och möta upp de behoven var hon en väldigt lättsam hund. Hon var otroligt snabblärd, älskade att jobba på olika vis och gärna snabbt och explosivt. Nu med en cattledog i huset tror jag att Amira gärna hade varit en cattledog i själv och hjärta, inte en mjuk wheaten terrier!
Amiras hälsa
Den största boven i Amiras humör och utmanande beteenden var hennes hälsa. Redan första året hos mig, när hon bara var ett år, behövde hon hantera en fruktansvärd allergi. Den blossade upp explosivt i mängder av sår på hennes ben och i ansiktet. Hon kliade sig blodig och kunde inte slappna av. Det tog oss ungefär 1,5 år av utredningar, allergibad och mediciner att få bukt med besvären. Hon visade sig vara allergisk mot kvalster i olika former, gräs och damm. Det var helt klart en utmaning med en hund som älskade att sova under täcken, i gamla filtar och rulla sig i gräs! Med hjälp av byte till färskfoder, heska-vaccin och mycket dammsugning hemma kunde hon leva sedan med bara några få utbrott under sitt liv.
Vägen framåt var inte smärtfri efter det! När hon var runt två år fick hon en smygande livmoderinflammation som gjorde att hon kräktes och hade blodiga diaréer i flera veckor. Det var bara tur att veterinären råkade passera livmodern under ultraljudsundersökningen. Hon var bara skinn och ben då och jag var väldigt nära att låta henne somna in eftersom hon led så fruktansvärt. Men, så snart livmodern var borttagen blev hon som en ny hund med noll magproblem… i alla fall för ett tag. Det var efter den bukoperationen som hon började uppvisa stark aggressivitet mot andra hundar på promenaden, och det var först senare som jag fick veta att bukoperationer nästan alltid ger hundar ryggproblem om de inte får hjälp att bygga upp sin magmuskulatur. Hon fick hjälp av fysioterapeut och stärkte upp sina muskler och blev igen en ny hund med lite bättre humör. Hon var dock inte längre att lita på runt andra hundar hon inte kände så dagarna att gå lös i skogen var över. Hon hade också börjat dra på vilt som en liten målsökande missil, det var ändå dags att ha koppel eller långlina på vid alla tillfällen.
När hon var fem år började hon morra på oss i sängen på nätterna och vi förstod inte riktigt varför. Vi försökte ge henne mer stimulans, hade teorier kring om vi råkat sparka henne någon gång i sömnen som skrämt henne.. vi gick så långt att vi köpte en hundsäng med höga kanter att ha i vår säng så att hon kunde sova med oss, men kunna vara skyddad från fötter. Inte heller det fungerade och en dag insåg vi att hon ibland hoppade till på ett bakben. En tur till veterinären visade att hon fått spondylos. Inget allvarligt men nog för att hon skulle ha besvär av det. Därifrån åt hon livet ut sedan smärtstillande, vilket hjälpte henne att få vara rörlig och för det mesta smärtfri.
Utöver detta hann hon med en till bukoperation när hon åt sten som fastnade i tarmen och en del andra mindre hälsokriser som vi behövde ta itu med. Vi hade mer eller mindre klippkort hos veterinärerna här i Umeå. Såklart kan inte en hund gå igenom sådana här saker utan att få problem. Vi kunde tydligt se att dagar då hon var mer stel eller hade mer klåda, då var hon också på sämre och mer känsligt humör. Vem får inte det? Hon var en liten kämpe som i slutänden blev 9 år gammal, en ålder vi inte trodde hon skulle uppnå.
När ska beslutet tas?
Efter hennes tarm-operation satte vi oss ner och fattade ett beslut. Om något händer där Amira behöver genomgå en till större operation ska vi välja att låta henne somna in, hellre än att gå vidare med operationen. Vi tog det beslutet för Amiras skull. Hon hade redan gått igenom så mycket och vi var rädd för vad ytterligare operationer skulle göra för hennes allmänna psykiska mående. Hon var alltid en kämpe som trots alla färder till veterinären alltid ställde upp på allt, och sällan visade någon irritation hur ont hon än hade. Det var som att hon alltid fattade att vi hjälpte henne väl hos veterinären. Istället kom all den där frustrationen och ilskan och rädslan ut på andra ställen i livet, inte alltid på ett vis som för oss verkade logiskt.
Och beslutet togs inte enbart för Amiras skull, utan också för vår och omvärldens skull. Amira var inte en säker hund. Hon fick aldrig vistas i samma utrymme som barn under 12 år, för dem ville hon ge sig på direkt. Hon fick sista åren inte vistas i samma rum som de andra hundarna i hemmet. Hon hade alltid sitt eget rum, dag som natt. Hon gick sista åren inte att lita på kring främmande människor hellre, om hon hade en dålig dag. Hon kunde som sagt inte gå lös, för hon skulle ge sig på allt som rörde sig för att jaga det. Hon var en hund som kunde potentiellt bli väldigt farlig för någon annan, och så länge vi kände att vi kunde hålla alla säkra var det okej. Men om hon hade behövt gå igenom fler stora hälsokriser såg vi en risk med att vi inte skulle kunna hålla alla säkra tillslut.
Nästa steg i vårt beslutsfattande om Amiras liv var att sätta upp regler för hur mycket vardagligt bekymmer Amira skulle behöva leva med innan vi tog ett beslut om att låta henne somna in. Vi visste att hennes liv inte var en dans på rosor, trots mediciner och allt annat vi gjorde för att hjälpa henne hade hon dåliga dagar. Dagar när hon inte ville gå så långt, inte ville leka eller träna så mycket, inte ville ha sällskap. Där bestämde vi att så länge hon på en vecka har fler bra dagar än dåliga dagar, och så länge en dag har generellt fler bra stunder än dåliga, då får hon vara med. Och självklart, hade Amira själv visat att hon inte ville mer, hade vi också fattat beslutet.
Det är svårt. För alla som någonsin haft en hund som varit sjuk, men inte akut dödssjuk, eller som blivit väldigt gammal och haft krämpor, men inga livshotande sådana, ni vet hur svårt det är. När är det dags när utvecklingen går så långsamt, när fler dåliga dagar kommer men det finns ändå kvar de där riktigt bra dagarna? Vi löste det genom att ha kontinuerliga diskussioner flera gånger om året. Varje gång Amira verkade gå in i en sämre period fick vi titta på vårt liv, hennes mående och hur vi trodde att prognosen skulle se ut. Det var inte lätt, men att vi kunde bolla och prata om det gjorde också att vi kände oss trygg i hur vi tog oss vidare.
Sista året
2020 på hösten var världen mitt i en pandemi och vi skulle flytta ut på landet. Amira hade redan börjat visa att vinter var en svår tid för henne. Hon var alltid så frusen och känslig i huden att hon behövde kläder och skor så snart temperaturen landade på runt 2-3 grader. Ju kallare det blev därefter, desto mer kläder behövde hon. Hon HATADE kläder, men hon stod ut med att få på sig dem för jag tror hon kände att det ändå var skönt väl utomhus. Hon älskade snö, att springa runt och rulla sig i det, gräva tunnlat och kläder gjorde att hon kunde fritt göra sådant utan att behöva frysa. Kläder gjorde också att hon blev mer stel eftersom hon inte kunde röra sig helt fritt med dem.
När vi flyttade fick hon bo borta en vecka hos min mormor som hon älskade över allt annat och aldrig visade så mycket som en hörntand mot. Vi var inställda på att hon skulle krascha och kanske aldrig återhämta sig efter en flytt men hon motbevisade oss fullständigt. När hon återvända från hundvakten var hon som en ny hund! Äntligen bodde vi på en plats där vi mötte tre hundar i veckan istället för fem hundar på varje promenad. Det gömde sig inte katter i varje buske hon behövde försöka ta, och det fanns inga springande busande barn runt varje hörn. Hon kunde få gå på platta grusvägar i långlina hela promenaderna och det gjorde henne så fruktansvärt gott! Vi som var inställda på att förlora henne den vintern fick istället se en gnista tändas som vi inte trodde kunde komma tillbaka!
Under våren fick vi upp staket ute i trädgården vilket gjorde det möjligt för henne att få vara ute, helt lös och fri. Ingen sele, ingen lina, inget alls! Hon for runt som en liten iller i trädgården, lekte med leksaker, grävde i sand och var allmänt väldigt glad och pigg. Hon fick en nytändning i träningen, kunde börja följa med mig på jobbet ibland igen.
Gåvor och Mirakel
Det är så lätt att tänka på den sista tiden, eller ögonblicket när man säger farväl. Det är lätt att fastna där och när man tänker tillbaka på livet man delade med sin hund, då är det allt man kan minnas. Trots Amiras pånyttfödelse när vi flyttade ut började vintermånaderna vara för mycket och tillslut fick vi bestämma oss för att hon inte skulle behöva ta sig igenom en till hel vinter. Hon ville inte längre gå ut, ville inte få på sig sina kläder, hon ville mest ligga inne och trycka i sängen. Hon blev mer reaktiv och mer lättskrämd igen. Hennes mage hade börjat krångla igen, den gjorde det till och från sista åren. Det var dags, så vi tog farväl av vår drottning Amira.
Det var inte lätt. Det är aldrig lätt. Men nu när jag ser tillbaka på hennes liv, och framförallt hennes sista år, minns jag hur valpen tittade fram igen. Jag minns hennes glädjerus. Jag minns hennes förmåga att kunna tigga till sig precis vad som helst som är gott med de där stora mörka rådjursögonen hon hade. Jag minns alla resor vi hade tillsammans och äventyr jag fick visa henne då hon var ung och aldrig sett världen förut. Jag minns alla gånger hon stal mat, alla gånger hon hittade på nya trick mitt under våra träningspass, och jag minns alla gånger hon ville sova på samma kudde som mig. Jag minns hur hon adopterade min sambo så fort vi flyttade ihop, hur hon adopterade många människor som kunde känna igen sig i henne och hitta en vän och ett stöd. Jag minns alla föreläsningar och kurser hon var med på för att undervisa andra i hur man hjälper hundar som Amira med stora komplicerade känslor. Och jag minns alla gånger som hon hjälpt andra genom hennes artikelserie.
Hon gav oss många utmaningar, gråa hår och en del tårar. Men hon gav oss mest av allt dyrbara gåvor av kunskap, förståelse och empati. Hon var en mirakelhund som överlevde flera gånger mot alla odds, reste sig och tog sig vidare med höjt huvud och svans. Hon var tokig, stolt, rädd, smart, mjuk och hundra saker till, allt i en liten tuffsöt förpackning.
