Djur är inga “dramaqueens”!

Du har kanske sett filmer och foton på olika sociala medier där djur beskrivs som “dramaqueens”, att de överspelar. En hund som blir stel och trillar omkull för att klorna ska klippas. En häst som ligger orörlig på marken för att hoven fastnat i ett staket. Ofta kommer dessa filmklipp och foton med någon lustig text.

Det här är allt annat än roligt och det är bra att vi alla förstår vad det här egentligen handlar om. Varför är det viktigt? Jo, djur far illa då vi delar bilder och filmer på internet. De djur som utsätts för sånt här och filmas lider såklart, men det lär också andra människor att provocera fram sådana reaktioner hos sina djur och normaliserar något som egentligen borde klassas som djurplågeri. Om vi lär oss att tolka djuren rätt kan vi undvika att dela sådant som inte är sjysst, utbilda dem runt oss och undvika att försätta våra egna djur i liknande situationer.

Spela död

Många djur kan “spela död”. Det är sista utvägen i vad som upplevs vara en livsfarlig situation. Ett bytesdjur som blivit fångad blir helt stilla för att kunna lura rovdjuret som då kanske tappar intresset. Om bytesdjuret fortsätter kämpa kanske det triggar rovdjuret till att fortsätta sin attack. Om ett djur fastnar någonstans kan funktionen att bli helt stilla och apatisk fungera som ett skydd mot skador som skulle kunna uppstå om djuret kämpade hårt för att komma lös. Att bli apatisk och stilla kan också ha en skyddande psykologisk funktion mot den fruktansvärda rädsla som djuret känner, och att stänga av är ett sätt att skapa distans till det som händer. Det är inte bara djur som kan hamna i det här tillståndet, vi människor kan också hamna i ett läge där vi stänger av i en situation som upplevs som hopplös och livsfarlig.

Att hamna i det här tillståndet kräver att djuret (eller människan) känner sig intensivt rädd och att individen inte ser någon annan utväg än att gå in i sig själv, stänga av, spela död. Det finns inget roligt med det överhuvudtaget.

Inlärd hjälplöshet

Om du befinner dig i en situation där du inte har något att säga till om och dessutom bestraffas för alla försök att göra egna val, kommunicera känslor och behov osv kan du tillslut hamna i ett läge av inlärd hjälplöshet. Vi kan se det här hos hästar som blivit bestraffade och tvingade under en längre tid och tillslut ger upp. De tycks jättelugna och snälla, exempelvis ridskolehästen som aldrig säger något, aldrig gör något utan enbart följer med fogligt oavsett vilken situation den försätts i. Hunden som likt en robot gör allt man ber den om, som aldrig tar några initiativ, aldrig säger nej, som alltid kan hanteras på vilket sätt som helst utan att visa missnöje.

Det här tillstånden gör det lättare för oss att kontrollera och hantera våra djur, men det blir på bekostnad av djurets välmående. Djuret ser inte ut att må dåligt men i själva verket är det ett djur som gett upp. Som bara står ut med vad livet än bjuder på, som gett upp tanken på att säga nej. Tyvärr är det här ett tillstånd som inom vissa träningsmetoder är slutmålet. Att bryta ner hästen så pass att den för resten av livet slutar försöka. Att få hunden att förstå att den inte bestämmer, det är jag som människa som bestämmer och allt hunden ska göra är att vara tyst och fogligt lyda. Vi får till och med lära oss att djuren mår bra i det tillståndet. Det är fel! Det är ett djur som egentligen mår väldigt dåligt.

Känslor är på riktigt!

När en flock får flyr för att bonden bytt tröja är det lätt att säga “dumma får.” När en hund är rädd för en soptunna är det lätt att säga “nu är du fjantig, det är inget farligt!”. När hästen fryser mitt i steget och inte vill gå någonstans är det lätt att tänka “jag måste visa hästen vem som bestämmer!”.

Vi kan aldrig till hundra procent som människor sätta oss in i känslovärlden hos en abborre, en duva, en häst eller katt. Vi kan inte ens till hundra procent sätta oss in i känslovärlden hos våra medmänniskor! Det vi däremot kan göra är att respektera djurs känslor. En gång i tiden var de flesta övertygade om att djur inte hade några egentliga känslor, de var som köttrobotar som enbart agerade på olika stimuli utifrån olika instinkter. Idag vet vi att det är inte sant. Djur (och inte bara de söta djuren, alla djur) har känslor och i många fall dessutom ett komplext känsloliv! Dessa känslor påverkar djurens beteende. Är en ödla hungrig letar den mat. Är en mus rädd söker den sig till trygghet. Har en häst ont försöker den komma undan smärtan. Det här borde vara en självklarhet men vi får gång på gång lära oss att djurs beteende alltid grundar sig i en önskan att få styra, bestämma och manipulera och därför ska vi inte lyssna, vi ska visa vem som faktiskt bestämmer.

När vi inte lyssnar kan det bli farligt. Inte bara för djuret, för oss människor också! Det blir ännu farligare om vi inte bara struntar i känslorna utan dessutom bestraffar djuret för dess olika beteenden utan att försöka förstå varför beteendet uppstår till att börja med! När vi tvingar in djuren i tillståndet av inlärd hjälplöshet slutar de kommunicera när det gör ont, när de inte kan hantera något, när de är sjuka. Vi kan exempelvis få en hund som följer ett spår i skogen med en svår skada som sedan inte går att läka. Hästen hoppar ett hinder den egentligen inte kan ta sig över och skadar både sig själv och ryttaren.

Bara för att jag inte förstår hur min hund kan vara rädd för dammsugaren betyder inte det att hundens känsla inte är på riktigt. Är hunden rädd är den rädd! Oavsett om jag förstår orsaken eller inte. Du kan nog hitta flera situationer i ditt liv där du känt något starkt i en situation och där andra människor inte förstod dina känslor. Bara för att jag uppfattar en situation på ett särskilt sätt betyder inte det att alla andra har samma uppfattning och känner samma sak.

När vi struntar i djurens känslor, bestraffar dem och tvingar dem tar vi bort kontrollen från dem och deras liv. Vi skadar dem, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Ett djur som blivit så skrämt att det “spelade död” har upplevt ett svårt trauma som skadar och sätter sina spår. Ett djur som gett upp att försöka, gett upp på livet är ett djur som mår fruktansvärt dåligt på insidan. Vi måste lära oss förstå hur djuren kommunicerar känslor och hur vi ska kontrollera oss själva i samarbeta med djuren vi har runt oss. Vi måste lära oss att även om vi inte förstår varför djuret känner på ett vis har vi inte rätten att ignorera djurets känslor (ännu mindre bestraffa det). Framförallt inte i situationer där vi sitter på makten och ansvaret för ett djurs liv och välmående.

Nej, djuret är inte en “dramaqueen”

En hund som skriker när klosaxen kommer fram är inte en hund som “överspelar”. Det är en hund som är fruktansvärt rädd och som försöker kommunicera det med alla möjliga medel. Av någon anledning upplever hunden kloklippningen som obehagligt. Det är inte roligt.

När en häst faller omkull som om den vore död för att hoven fastnat är det inte en dramatisk häst. Hästen blev så skrämd då den fastnade att den tror att den ska dö snart. Det är inte roligt.

En katt som morrar och stretar med tassarna mot badkarskanten är inte en katt som kämpar emot för att den vill visa vem som bestämmer i hushållet. Det är en katt som är livrädd för att bada. Det är inte roligt.

Jag kan hålla på hur länge som helst med dessa exempel. Med sökorden “funny cat” eller “funny horse” kan du med egna ögon se miljontals videoklipp, memes och foton på djur som medvetet eller inte blir skrämda, trängda, utsatta för stress och andra plågsamma situationer för att vi ska skratta, få likes och kunna dela det vidare med vänner och bekanta. Det är djurplågeri och det behöver få ett slut.

Lär dig varningstecknen!

Innan jag utbildade mig inom djurs känslor och beteenden kunde jag också skratta gott åt en katt som kastade sig uppför en gardin i ett försök att komma undan en robotdammsugare. Idag vet jag bättre. Vi lär oss hela tiden nya saker och jag tror att de flesta som filmar, fotar och delar klipp på djur som blir rädda inte gör det av illvilja. Det görs på grund av okunskap. Men om vi lär oss vad vi ska titta efter blir det lättare att bedöma vad som är osjysst och inte. Här kommer några punkter:

• Djuret kryper ihop, skyggar undan från kameran, försöker fly men blir förföljd
• Djuret är tydligt trängt, kan inte ta sig någonstans och uppvisar aggressiva beteenden (en katt som fräser, en hund som morrar, en häst som drar tillbaka öronen och hugger i luften osv)
• Djuret ser ut att skämmas i situationen (ofta då djur ser ut att skämmas, framförallt hos hundar är det rädsla som egentligen visas)
• Djuret blir stelt, apatiskt, ramlar ihop
• Djuret agerar explosivt, som att plötsligt fly, hoppar i luften, gör ett utfall
• Djuret blir utsatt för något vi kan tolka som roligt (att ha en rolig kostym, fastna med huvudet i en kartong osv) och gör inget åt det. Sitter/ligger/står alldeles stilla, visar inga tecken på att känna något särskilt
• Djuret kämpar med att komma lös från något men får ingen hjälp från den som filmar/fotar (man kan alltid ställa sig frågan om djuret själv råkade hamna i situationen eller om någon såg till att djuret fastnade)