Amira, den arga haren del 2
Amira visade tidigt att jakt var ett av hennes intressen. Det gick dock alltid att avleda henne, kalla på henne och avbryta spårande och lyssnande efter andra djur. Tills en dag då det inte fungerade längre. Det här är ett inlägg om Amiras jaktintresse och hur vi idag arbetar med det.
Den där katten
Amira kunde vara lös i stort sett överallt då hon kom till mig. Hon kom genast då jag ropade på henne, vare sig vi stötte på hundar eller vilt i skogen. Hon var tydligt intresserad av att följa spår, och spetsade öronen åt ekorrar och fåglar men det gick ju alltid att avleda.
En dag vände detta, i ett litet ögonblick. Amira var lös och gick intill mig när en katt plötsligt sprang in framför oss. Lockelsen blev för stor och trots att jag ropade på henne försvann hon snabbt efter katten. Jag fann henne i en trädgård där hon jagat upp katten i ett träd. Här gjorde jag i stundens hetta några allvarliga fel.
Jag blev så innerligt rädd när hon försvann, eftersom trafikerade vägar inte var långt borta. Jag var rädd för hennes och kattens skull och jagade efter dem. Så snart jag fann henne började hon komma emot mig och med rädslan fortfarande darrande i kroppen ryckte jag tag i henne, kopplade henne och skällde ut henne. Jag ångrar det så innerligt eftersom det ögonblicket inte förbättrade jaktsituationen någonstans. Istället för att lära sig att hon alltid kunde komma till mig oavsett och vara trygg, fick hon veta att: 1. Jaga något är ENORMT tillfredsställande och 2. det är inte lönt att komma till sin människa i den situationen, för hon kommer vara arg och obehaglig. Om jag ändå kunde göra om hela den dagen och ändra mitt beteende!
Kanske du tänker nu att om jag bara låter bli att göra så igen, och istället vara uppmuntrande när hon kommer till mig så är allt glömt och förlåtet? Nej, här måste jag förklara ett personlighetsdrag hos Amira som gör allt arbete med henne extra komplicerat. Hon glömmer aldrig och hon förlåter inget. Alla obehagliga upplevelser suger hjärnan åt sig som en svamp och sedan finns det kvar där, för alltid. För att vända En negativ upplevelse måste jag skapa minst Femtio liknande positiva upplevelser. Kombinationen med den starka belöning i att få jaga katten upp i ett träd tillsammans med obehaget hon förknippade med att komma till mig blev en upplevelse som skulle färga hennes inställning till jakt för en lång tid framöver.
Bestraffa intresse eller uppmuntra ointresse
Fram till den här punkten hade jag faktiskt inte så stor erfarenhet av hundar som var starkt jaktintresserade. Mina tidigare hundar hade inte varit särskilt intresserade och inte heller hade jag arbetet med andra jaktintresserade hundar heller. Därför började jag vända mig till litteraturen och andra hundtränare. Ett genomgående tema i att träna bort jaktintresse var bestraffning. “Ryck i kopplet och skrik NEJ när hunden ser en fågel”, eller “Kasta nycklarna framför hunden/spruta vatten på den när den börjar intressera sig för ett spår”.
Jag hade inte tänkt göra något av det. Jag vet att det finns bättre metoder som inte går ut på att skrämma hunden eller göra den illa.
Istället började jag försöka jobba med att förstärka ett ointresse för vilt, både spår och synintryck. Det fungerade till viss del, om djuret i fråga var alldeles still eller jag hann avbryta hennes spårande nog snabbt men vi var definitivt inte närheten av att komma ner på en lagom stressnivå så fort vilt anades.
Bakslaget
Att vara med om bakslag är en del av livet men jag och Amira tycks ofta snubbla över situationer som ger oss stora bakslag. Så pass stora att de är svåra att återhämta sig från.
Efter mycket träning började jag känna att Amira kunde få vara lös igen på platser som kändes trygga. Hon lyssnade igen, gick att avbryta och dessutom var de andra hundarna jag brukade ha med mig i skogen inte alls intresserade av vilt. Men den där dagen då rådjuren flydde ut framför näsan på hundarna grusades all träning. Jag hade tur, Amira var nära mig och jag hann få tag i hennes sele innan hon drog iväg. Retningen av att ha fyra rådjur som springer ut på stigen och sedan försvinner kastade in henne i vad vi kallar “skrik och panik”-läge. Det är då hon blir så stressad att hon skakar i kroppen och skriker. Ja, skriker. Inte skäller eller morrar, utan skriker så det skär i hjärtat. Vi tog oss ut ur skogen och hon lugnade sig tillslut. Nästa dag vi gick i skogen igen och hon anade en doft i luften efter något gick hon direkt in i skrik och panik-läge så vi vände och gick hem igen. Nu gick det inte att ha hennes lös en sekund, för så snart hon kunde ville hon dra. Hon bogserade mig i kopplet på stigarna där vi brukade gå och gick inte att nå. Sedan dess har hon alltid koppel eller lina då vi är ute, och hon får bara vara lös på inhägnade områden där det är säkert att hon inte kan komma lös och försvinna efter något djur.
Det där starka behovet
Det är viktigt att förstå sin hund, verkligen förstå den. I alla fall anser jag det. Inte basera sin kunskap på “vad man alltid gjort” utan på faktisk vetenskaplig kunskap, så långt det bara går. Ju mer jag utbildade mig inom djurträning och hund, desto mer började jag förstå Amiras intensiva behov av att jaga. Jag började förstå att det var en stor del av hennes identitet och att det fick henne att må väldigt bra då hon följde ett spår eller jagade efter något hon tyckte sig se. Det var ju därför hon från början ville jaga. Ju mer jag försökte hindra henne från att jaga, desto mer intensiv blev hon när hon snubblade på ett spår i skogen eller såg en ekorre i ett träd.
Droppen var nådd när hon jagade en huggorm och BET DEN I SVANSEN! Tacka gudarna för att hon har mycket skägg i ansiktet, för det var det enda huggormen fick tag i när den bet henne. Allt gick väl, huggormen slingrade sig iväg och verkade inte blivit skadad och Amira kom undan ett huggormsbett med en liten hårsmån (bokstavligt talat).
Efter en del funderande tillsammans med andra hundmänniskor, en grundlig genomgång av det jag hade lärt mig och en kväll av bollande tillsammans med sambon började jag komma fram till en plan för att erbjuda Amira en chans att få jaga. Under kontrollerade former såklart.
Illern
Jag är inte en människa som skulle kunna skjuta ett djur, om inte mitt liv hängde på det. Jag tror inte heller att Amira skulle vara en bra jakthund eftersom hon inte har någon kontroll alls. Jag kan givetvis inte släppa henne vind för våg i skogen för att jaga vad tusan hon nu önskar, eftersom det är oetiskt och oansvarigt gentemot andra djur. Det jag hade tillgång till var mjuka leksaker som Amira älskar att få bita i, ruska och bära runt på som om det var en trofé. Sambon hittade i gömmorna ett gammalt illerskinn. Det fick bli Amiras nya jaktleksak och för att pröva min idé tog vi oss ut i skogen med hund, iller och en lång lina.
Vi knöt skinnet i linan och drog linan ut i skogen, rundade ett träd och var sedan redo. Efter några försök att få Amira att jaga illern medan jag drog den genom skogen så fort jag kunde, knäckte hon det tillslut! Lyckan vi såg hos henne då hon fick jaga, gripa tag och ruska var obeskrivlig! Äntligen kunde Amira få jaga, på ett kontrollerat vis, utan att någon kom till skada.
Så plötsligt!
Amira har under sommaren fått jaga den här illern, och mjuka pälsiga hundleksaker med jämna mellanrum. Tillsammans med en del spårträning har Amiras behov och intresse av jakt ute plötsligt minskat. Hon går fortfarande alltid kopplad men plötsligt behöver vi inte ständigt lugna henne för att hon hittat ett djurspår. Nu handlar inte varje promenad om att hitta djur att jaga. Det har känts riktigt bra, eftersom hon helt klart verkat bli mer balanserad av sin jakt- och spårträning.
Eldprovet
Då en utmaning funnits i livet under en längre tid blir det tillslut en vardag, speciellt då utmaningen aldrig riktigt blivit löst. Det fanns många stunder då jag tyckte att Amira var duktig och verkligen gjorde stora framsteg i förhållandet till vilt, men jag vågade inte tro att hon generellt blivit lugnare. Katten som hon inte brydde sig om, det var nog bara en tillfällighet. Det var ju varmt ute, katten var ganska stilla. Det där rådjurspåret hon struntade i, det var nog bara för att hon var trött eller spåret för gammalt. Ja, så gick mina tankegångar. Men så kom en dag när vi passerade änder vid flera tillfällen. Två långpromenader och på varje promenad hade vi änder som flög upp ur gräs, låg och guppade i en bäck vi gick över, eller spatserade förbi oss. Amira gick i långlina och inte en gång brydde hon sig om änderna. Det var dagen jag fick inse att hennes behov av jakt hade minskat och att vår träning helt klart hade gett effekt. Så pass att jag knappt kunde tro det!
En tanke kring behov
Det finns många sega gamla föreställningar i hundträning (djurträning) som handlar om att få bort, trycka undan, stävja olika behov som hunden har, ofta med hjälp av obehag eller våld. Tuggar den på något, ge den aldrig något att tugga på alls och bestraffa hunden när den tuggar på en sko eller ett stolsben. Gräver den i rabatten, låt den aldrig gräva och skräm den när den gräver i rabatten. Den kommer bara gräva mer om den får minsta chans att gräva någonstans. Jagar den? Tala om för hunden att den gör fel som har ett jaktbehov!
Jag har ett starkt behov av att få teckna och måla. Om jag skulle få en smäll på fingrarna varje gång jag tog upp en penna skulle jag bli galen! Faktum är att jag skulle hitta andra sätt att få det behovet uppfyllt, om det så var att skrapa med naglarna i tapeten för att få skapa bilder. Kanske har du behov av att få göra vissa saker, för det tillhör din identitet, den du är som person och det är sådant du mår bra av. Det är inget annorlunda för hunden. Hundarna har behov och när ett behov trycker på kommer den jobba hårdare och hårdare för att få utlopp för det behovet. Bestraffar vi behovet kanske vi kan få hunden att sluta sträva mot att få det uppfyllt men… vilket liv är det?
Behovet av att jaga ska inte innebära att du ska släppa hunden så den får jaga ekorrar att döda. Det skulle vara varken lagligt eller rättvist mot ekorrarna och andra djur. Inte heller kan du låta hunden få jaga katter i grannskapet bara för att hunden vill det. Men det du kan göra är att låta hunden få behovet uppfyllt på något annat vis. Har du en hund som har ett stort behov av att få gräva? Skapa en plats där den får göra det! Om du lär den att det är tillåtet på vissa ställen att gräva, kommer risken att hunden gräver i dina blomrabatter minska. Att utöva förtryck på hundens alla olika behov gör hunden stressad och instängd. Många behov går faktiskt att erbjuda och det kommer berika din hunds liv på värdefulla sätt!
Amira kommer få ha sina jaktlekar och spårträning så länge hon lever och mår bra av det. Jag hoppas och tror att med fortsatt jaktträning kommer hennes stress minska ännu mer, och en dag…. en dag kanske hon inte bryr sig om att jaga alls när vi inte tränar det tillsammans! Och, del 3 i denna artikelserie hittar du Här!
